Att vägra backa och förändra sitt språkbruk
Det här med att någon uttrycker en önskan om att vi ska sluta använda vissa uttryck eller ord i vissa sammanhang är någon som alltid väcker starka känslor, och framför allt mycket tyckande. Både från vissa i den grupp som direkt påverkas och de som inte påverkas. För de av oss som inte påverkas är det viktigt att backa och lyssna men allt för många känner ett behov av att om inte annat försvara rätten att uttrycka sig på ett visst sätt - oavsett om de är de som påverkas negativt eller inte.
Sen har vi de som har direkt erfarenhet av det berörda (det kan handla om bruket av ord som n*gerboll, att kalla folk CP eller säga saker som "Jag trodde jag skulle ta livet av mig!" där det främst används som ett kraftuttryck istället för det allvarliga det faktiskt handlar om). Här vill jag mena att det är skillnad på att dela med sig av sin egen uppfattning och erfarenheter och att förminska de som har en annan.
Det är väldigt lätt att hamna där och det är också därför jag vill beröra ämnet. Även om vi omedvetet gör saker som skadar andra (språk eller handlingar likväl) betyder det inte nödvändigtvis att vi behöver skämmas eller är attackerade för att det hela problematiseras, även om det är lätt att känna så. Vi vill inte gärna se att vi "gör fel" och kanske framför allt om vi ser oss som medvetna personer. Där får vi dock skämmas om vi inte försöker ta till oss det hela.
En viking sak är att inte förneka eller förminska andras upplevelser (alltså de som berörs av det vi talar om). Det är också något många inte ens är medvetna om att vi gör. Att vi tar oss vad vi idag kallar för tolkningsföreträde. Som jag var inne på tidigare tror jag även att vissa som berörs av förtrycket kan förminska andras upplevelser. Skillnaden på att dela med sig av sina egna erfarenheter och upplevelser och att ifrågasätta andras. Jag ska ge ett exempel från en diskussion jag tog del av idag:
Diskussionen berörde bruk av formuleringar som "Jag trodde jag skulle ta livet av mig när jag fick tillbaka mitt betyg!" eller "Jag blev typ deprimerad när min partner var borta hela helgen" eller liknande. Denna typ av formuleringar kan en tycka är problematiska eller inte, oavsett om en har erfarenhet och är en del av den berörda gruppen eller inte. Ett exempel på förminskade från en som är berörd av men inte delar samma erfarenhet och uppfattning som andra som uttryckt en önskan om att vi ska sluta föra oss med dessa formuleringar var att fråga om dessa "Alltid känner så?" och på något vis verkade insinuera att det kanske inte var ett så stort problem som en upplevde det som. (Ja, det kan vara en harmlös fråga också, men det är i denna kontext inte orimligt att uppfatta detta så, och jag mfl. gjorde denna bedömning baserat på konversationen)
Jag menar, det spelar väl ingen roll om en alltid känner så?
En bra grundregel är väl att om vi i vårt språkbruk kränker eller skadar andra så får vi försöka respektera det. Det är klart vi kommer "trampa någon på tårna" ibland, vi är mänskliga liksom och kan inte vara något annat. Men att försöka ändra ett språkbruk som för det första är onödigt och påverkar någon negativt och spär på eller förminskar är tillräckligt för att vi ska backa och lyssna i stället för att ifrågasätta - oavsett om vi har andra känslor inför och erfarenheter av något. Det blir lite som debatten om chokladbollarna som aldrig verkar dö ut helt.
Det handlar liksom bara om att haka sig fast vid ett sätt att uttrycka sig som enkelt kan förändras. Språk är en viktig bärare är värden som påverkar. Att vi oreflekterat använder oss av ord eller fraser är inte något konstigt eller något vi behöver skämmas för, tills den dag vi får en problematisering om att det påverkar vissa grupper eller vissa i en grupp negativt. Att sluta säga "Jag trodde jag skulle ta livet av mig!" Känns som ett icke-problem.
