Tystnad är det värsta jag vet
Jag är väldigt öppen med att jag är sjuk. Delvis för att jag inte vill gömma den delen av mig och delvis för att jag verkligen tror att det är viktigt att vi (som orkar) finns där i samhället och tar plats. Det finns så mycket stigma kring psykiska sjukdomar och psykisk ohälsa överlag. Det är förödande och både hindrar folk från att söka den hjälp de behöver och från att se sig själva bortom sin sjukdom. Jag tror inte på tystnad. Tystnad är det värsta jag vet eftersom vår tystnad oftast är det som möjliggör förtryck. Som låter saker vi vet är fel fortgå. Alla orkar inte höras, men vi måste känna efter och våga.
Det handlar inte så mycket om att visa för omvärlden vilket välanpassat och högfunktionerande psykfall jag är. Det handlar bara om att ta och göra utrymme. Att dela med sig, synas (och kanske skava lite, det är viktigare än vi tror att skava lite). Framför allt är det viktigt att synas och höras för alla oss som stigmatiseras, marginaliseras, glöms bort och tittas snett på. Att få möjlighet att känna att jo jag finns och du finns, vi finns och att vi inte ska behöva skämmas, vara ensamma och att vi har rättigheter. Det är jätteviktigt. Oavsett om vi pratar om psykiskt sjuka, andra funktionsvariationer, racifierade, kvinnor eller något annat.
Jag har Bipolär sjukdom typ II. Jag jobbar fortfarande på att komma överens med den. Att lära känna hur jag faktiskt fungerar. Jag jobbar på att våga vara sjuk, inte be om ursäkt för det jag inte kan rå för och kräva den hjälp jag har rätt till. Jag medicinerar vilket fungerar bra, jag svänger ändå lite och det hör till livet. Skillnaden är att jag inte går från eufori till depression utan från glad, social och energisk till nedstämd, trött och introvert istället (vilket för visso är närmare mitt normalläge).
