En liten uppmaning och önskan
Jag tycker också det är "jobbigt att hänga med" i allt som händer. Det finns en hel våg av människor som idag kräver förändring, sin rätt att inte bli kränkta. Det kan handla om ord, det kan handla om tillgång till offentligheten, det kan handla om andra problem med normer eller handla om rasism.
Grejen är att många blir väldigt defensiva när de ställs inför detta och tycker att folk är "överkänsliga" eller att vi som försöker möta denna kritik mot samhället och reflektera över vårt eget beteende och de strukturer som påverkar oss "bara vill vara så jävla PK".
Det är inte vad det handlar om och det kan vara oerhört svårt att bryta mönster och se sina egna privilegier; att förstå att något vi växt upp med, att något vi trott var okej faktiskt låser fast fördomar och skadar andra människor - även om vi (eftersom detta inte påverkar oss själva) tycker något är oförargligt och trots att vi själva inte menar illa.
Det är viktigt att lyssna. För vi är ganska dåliga på det. Att våga erkänna att vi inte alltid lever i samma verklighet som varandra, i många avseenden. Vi ställs inför olika förtryck (fördomar för att ge ett exempel) och detta påverkar oss alla olika. Vi måste _lyssna_ och acceptera våra medmänniskors upplevelser.
Om vi tror på och önskar oss ett jämlikt samhälle är det otroligt viktigt att vi vågar se de strukturer som formar oss och hela vårt samhälle, hela vår värld. Att vara öppna för problematiseringar och att vara villiga att försöka förändra både samhället och vårt eget beteende. Det är det enda sätt vi kan förändra något. Att våga se oss själva, våra medmänniskor, lyssna och acceptera deras upplevelser och deras verklighet. Att våga säga ifrån och skapa dålig stämning när det behövs. Att våga försöka förändra hur vi beter oss och hur vi själva rör oss i samhället.
